Operationsdagen...

Halv sju på tisdagmorgon väckte vi Ludwig och satt på honom emblaplåster på båda händerna (något vi blivit tillsagda om att göra). Halv åtta var vi inne på sjukhuset, Ludwig var fastande sen kvällen innan.
Runt tjugo i åtta kommer det en sköterska och talar om att Ludwig fått operationstid nio... Eh.. Jaha jaja det är ju inte så långt. Vi läser en massa Bamsetidningar. Klockan går. Nio passerar... Vid tio kommer en sköterska igen. Vi ska snart bli visade till vårt rum, sen ska det säkert inte ta så lång tid...
Vi får ett rum, en skjorta ligger på sängen, sköterskan ska komma in och säga till när han ska ta på sig den och få lugnande för operationen...

Över en timme går. Kvart över elva kommer sköterskan och ber Ludwig gå på toaletten, ta på sig skjortan och dricka lugnande. Vi lirkar med Ludwig en stund och får i honom medlet. Efter en kvart är han riktigt snurrig och ligger mest bara i sängen och ser lycklig ut. En kvart senare är han piggare, börjar svara riktigt på frågor och ännu en kvart senare är han som vanligt. En kvart efter det (en timme efter att han fått lugnande nästan fem timmar efter vår första tid) kommer sköterskan. Hon tar bort emblaplåstren och vi rullas ner mot operationssalen.

vid dörren bryter Ludwig ihop, han gråter och är riktigt rädd. Vi tas in i operationsslussen och får besked om att en av oss får följa med in. Ludwig vill att jag följer med. Han är fortfarande riktigt ledsen. Jag får lyfta över honom från sängen till operationsbritsen. Han och jag sitter på britsen och sköterskorna där visar honom masken han ska sövas med och då blir han livrädd. Gömmer ansiktet i knäet och bara skriker. Fyra olika personer försöker lirka med honom att han ska testa masken men han vägrar. En av människorna hotar honom med att han får åka hem och komma tillbaks en annan dag om han inte genast gör som de säger.

Ludwig tror hela tiden att han ska bli lurad. Han litar inte på någon därinne och får panik när han inte vet vart alla är i rummet.... Medans den sista personen sitter och pratar med honom noterar jag hur två av de andra ställer sig bakom Ludwig med ryggen mot honom och grejar med nånting. Ludwig blir väldigt misstänksam och vänder sig om precis samtidigt som en av personerna där bakom gör det. Med en STOR spruta i handen Ludwig går in i totalt paniktillstånd och bara skriker och ber om masken.

Personen han pratade med ger honom masken och förväntar sig att han ska börja andas direkt. Vänta vänta vänta skriker Ludwig (jag vet av erfarenhet att om man låter honom ta lite tid på sig så går det bra bara man väntar som han ber om...) men människan säger att de väntat tillräckligt och att de inte har tid och tre av dem och jag som sitter vid benen får hålla honom medans han trycker fast masken i ansiktet på honom, han vrider sig dock en hel del och eftersom han varit fastande hela dagen är han torr runt munnen så hans läpp spricker, mycket. Till slut får han dit masken och Ludwig somnar på 10sekunder.


Jag får lämna rummet. Peter och jag väntar i en halvtimme sen ringer de från uppvak och det är klart. Ludwig sover en stund till och vaknar och se nålen de satt på foten och får panik över det oxå. Han skriker till och från hela tiden på uppvak och sköterskan vi har där kan inte hantera det för fem öre så hon är knappt i rummet. Hon kommer in lite nu och då och försöker ta bort nålen men Ludwig skriker bara hon nuddar vid honom. När hon varit borta en halvtimme eller så i streck lyckas jag övertala Ludwig om att jag får ta bort plåstret och nålen. Det går bra. Men sköterskan var inte road över att jag gjort det själv. Men helt seriöst, hade vi väntat på henne hade vi varit kvar där fortfarande. Hon frågade honom flera gånger om jag eller Peter skulle ta bort plåstret när hon var i rummet så jag uppfattade det som att det var ok men tydligen var det bara själva tejpen hon menade. Shit happens. Nu blev det gjort i alla fall och det gick bra.

De gjorde en sk kryoteknisk operation. De frös ner det blodkärl som legat och blött. Själva blodet som orsakat suddigheten i synen tar kroppen själv hand om så han förväntas bli helt bra igen.

Igår ringde de dock från sundsvalls sjukhus och ett av proverna de tog där var inte helt ok så vi ska tillbaka dit för ett nytt blodprov nästa vecka. Jag hoppas verkligen det testet gått till sig så vi slipper ta honom till sjukhus nå mer innan återkollen... Det räcker liksom nu.

Kommentarer
Postat av: Ketchupmamman

Nä men stackars liten. Klart man är rädd och blir ännu räddare när personalen uppför sig så. Hur svårt kan det vara för dem att ta ett djupt andetag och lugnt och sansat förklara för honom vad som kommer hända och hur det kommer kännas, och erbjuda honom lite delaktighet, som att få hålla masken själv, prova en kort stund etc.

2011-08-26 @ 09:29:09
URL: http://www.ketchupmamman.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0